German Expressionist Painter and Sculptor, 1880-1938 was a German expressionist painter and printmaker and one of the founders of the artists group Die Brucke or "The Bridge", a key group leading to the foundation of Expressionism in 20th century art. He volunteered for army service in the First World War, but soon suffered a breakdown and was discharged. In 1933, his work was branded as "degenerate" by the Nazis and in 1937 over 600 of his works were sold or destroyed. In 1938 he committed suicide. In 1913, the first public showing of Kirchner's work took place at the Armory Show, which was also the first major display of modern art in America. In 1921, U.S. museums began to acquire his work and did so increasingly thereafter. His first solo show was at the Detroit Institute of Arts in 1937. In 1992, the National Gallery of Art, Washington, held a monographic show, using its existing collection; a major international loan exhibition took place in 2003. In November 2006 at Christie's, Kirchner's Street Scene, Berlin (1913) fetched $38 million, a record for the artist.  Related Paintings of Ernst Ludwig Kirchner :. | Nollendorfplatz | Junkerboden | Lovers | Bathing women between white rocks | Winter moon landscape |
Related Artists:
Vladimir Borovikovsky
1757-1825,Russian painter of Ukrainian birth. Along with Fyodor Rokotov and Dmitry Levitsky, Borovikovsky is one of the three great Russian portrait painters of the second half of the 18th century. He was trained by his father and brothers, who were icon painters. His early works were also icons, such as the Mother of God (1784; Kiev, Mus. Ukrain. A.) and King David (1785; St Petersburg, Rus. Mus.); they are archaic in style and resemble portraits produced by Ukrainian folk artists. At the end of the 1780s Borovikovsky moved to St Petersburg and took up portrait painting. He was aided by advice from Levitsky and took lessons from Johann Baptist Lampi (i). He soon became established, gaining a reputation as a brilliant colourist, and he received many commissions. Throughout his career, however, he continued to paint icons from time to time. In 1795 he became a member of the St Petersburg Academy of Arts; he was also closely connected with many of the chief exponents of Russian culture in the city. The number of his surviving works is large (at least 400 portraits). He had his own workshop, and he would often rely on assistants to paint the less important parts of a portrait. His sitters included members of the imperial family, courtiers, generals, many aristocrats and figures from the Russian artistic and literary worlds. Most of his portraits are intimate in style. A particularly touching example is the portrait of Ol ga Filippova, the wife of a close friend (c. 1790; St Petersburg, Rus. Mus.), who is seen in a white peignoir with a park in the background. The portrait is painted in a flowing style; the combination of light, subdued tones, typical of Borovikovsky, gives an impression of tender femininity and quiet contemplation.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Joseph Decamp
1858-1923 Joseph Rodefer DeCamp (November 5, 1858 - February 11, 1923) was an American painter. Born in Cincinnati, Ohio, he studied with Frank Duveneck in that city. In the second half of the 1870s he went with Duveneck and fellow students to the Royal Academy of Munich, then spent time in Florence, Italy, returning to Boston in 1883. He became known as a member of the Boston school led by Edmund Charles Tarbell and Emil Otto Grundmann, focusing on figure painting, and in the 1890s adopting the style of Tonalism. He was a founder of the Ten American Painters, a group of American Impressionists, in 1897. A 1904 fire in his Boston studio destroyed several hundred of his early paintings, including nearly all of his landscapes. He died in Boca Grande, Florida.